Referenser enligt Oxford

Var sätts fotnoterna?

När du avser att ange en källa för ett helt stycke sätter du fotnoten direkt efter det stycket:

När du avser att ange källa för en mening sätts fotnoten omedelbart efter meningen, utan mellanslag mellan punkt och not:

Syftar fotnoten på ett enskilt ord, t.ex. ett begrepp, sätts noten direkt efter ordet:

Vid endast en hänvisning till ett stycke med flera meningar kan det vara svårt för läsaren att avgöra om fotnoten avser den sista meningen eller hela stycket. Därför bör du sträva efter att utforma stycket på ett sätt som, tillsammans med fotnotssiffran, tydligt visar att noten avser hela stycket. För tydlighetens skull kan du exempelvis redan i första meningen av stycket ange källan (t.ex. författarens efternamn, propositionens nummer eller rättsfallets beteckning). Sedan är det viktigt att använda ett klart referensspråk genom hela stycket. Om det ändå är oklart om noten avser den sista meningen eller hela stycket är det alltid bättre att göra några extra hänvisningar.

Hänvisning till författning eller fördrag görs normalt i löpande text och inte i fotnoter.

Första gången en författning omnämns bör hela beteckningen och det ursprungliga SFS-numret anges.

Om du ska hänvisa till samma lagtext igen och lagen i fråga har en vedertagen förkortning kan du introducera den i samband med att du omnämner lagen för första gången, för att sedan övergå till förkortningen:

Vid hänvisningar till balkar och grundlagar kan man använda förkortningen utan SFS-nummer redan första gången, t.ex. RF, RB osv.

Vid första omnämnandet av EU-fördrag skrivs fördragens hela titlar ut. Vid omnämnande därefter skrivs endast förkortningen ut, t.ex. FEU.

Namn på lagar och andra författningar skrivs med liten begynnelsebokstav:

Även namn eller beteckningar på EU:s grundfördrag, förordningar, direktiv, beslut inleds med liten bokstav:

Däremot, om titeln inleds med ett egennamn får den stor begynnelsebokstav:

Sidhänvisningar anges normalt när vi refererar och alltid när vi citerar. Det förekommer även hänvisningar utan sidangivelse. I det senare fallet betyder det alltid att man hänvisar till hela verket.

Om hänvisningen avser fler än en sida i texten, kan förkortningarna ”f.” användas, vilket betyder två efter varandra följande sidor. Du kan även välja att skriva ut sidorna:

Om hänvisningen gäller flera efter varandra följande sidor används förkortningen ”ff.” (flera följande sidor).

Några förkortningar som är vanliga i källhänvisningar:

• a.a. – anfört arbete. Det används när samma källa (bok eller artikel) åberopats i föregående källhänvisning.
• a.a. s. – är en förkortning för “anfört arbete sidan”.
• f. – fortsättning nästa sida (avser att även efterföljande sida är aktuell).
• ff. – fortsättning på efterföljande sidor (max fem).
• fig. – figur.
• m.fl. – med flera, förkortas även et al.
• red. – redaktör, engelskans editor förkortas ed.
• rev. – reviderad, ändrad.
• s. – sida, sidor.
• u.å. – utan år (används om årtal på utgåvan saknas).

Den vanligaste typen av hänvisning till en källa innefattar endast information om var uppgiften är hämtad ifrån, exempelvis ¹⁸ Asp, Bokföringsbrott och legalitet s. 2. Det finns dock ett antal markörer att använda innan hänvisningen i noten, så som: 

De exempel på referenser i fotnoter som presenteras här nedan är i förkortad form gentemot den fullständiga referensen som förekommer i källförteckningen. Om ditt arbete av någon anledning inte har en källförteckning så ska du alltid ange källan i fullständigt format första gången du hänvisar till den för att sedan övergå till förkortade referenser. 

Prop. = proposition, SOU = Statens offentliga utredningar, Ds = Departementsserien, Dir. = Kommittédirektiv, Skr. = Skrivelser, Bet. = Betänkanden.

För motsvarande referens i källförteckningen, se här.

Om en dom har punktade stycken kan du hänvisa direkt till dessa: 

Om en dom saknar punktade stycken kan du istället hänvisa till en specifik sida: 

För motsvarande referens i källförteckningen, se här. 

Kategorin litteratur omfattar publikationer i form av böcker, tidskriftsartiklar, antologier (festskrifter), lagkommentarer m.m., helst med juridisk inriktning.

Vid snarlika referenser tar man med så mycket information som krävs för att skilja dem åt. 

Referens till artikel: 

Referens till bok: 

Referens till antologi: 

För motsvarande referens i källförteckningen, se här.  

Referens till lagkommentar, Norsteds juridik: 

Referens till lagkommentar, Lexino och Karnov: 

För motsvarande referens i källförteckningen, se här. 

Referens till förordning: 

Referens till rättsfall, EU-domstolen:

Om du önskar hänvisa till en specifik punkt i domen: 

Referens till rättsfall, Europadomstolen: 

För motsvarande referens i källförteckningen, se här. 

Referens till elektronisk källa:  

För motsvarande referens i källförteckningen, se här.